Hej du gråa torsdag.

Idag har jag fasen inte lust att göra nånting. Försöker tvinga mig till tentaplugg men har liksom ingen ordning så sitter bara och räknar planlöst. Fy sjutton. Och så regnar det utanför fönstret, och så ska jag på jobbmöte ikväll. Hurra vilken rolig torsdag. Längtar tills klockan nio ikväll då jag sitter framför tv'n och tittar på Robinson. 

Igår skulle jag, Linda, Sandra och Pontus på ett Harry Potter-quiz. Vi var supertaggade och redo, och så var det så galet mycket folk att vi varken såg eller hörde nåt. Vi gav upp rätt fort och jag åkte och storhandlade istället. 

Jäklar vilket grått inlägg detta blev! Bu freaking hu. Jag tror jag ger upp denna dag och ser på film istället. 

I don't wanna go to school, I just wanna break the rules.

Hallå folket och tack för fina peppord på förra inlägget. Ni är så bra! Idag har jag varit skolfri och hunnit med massvis. Min lista är helt överstruken, fin känsla. Jag har räknat matte i över två timmar, och sprungit 5,6 km. För att nämna något. Och så har jag sett klart säsong tre av Desperate Housewives. Men det stod inte på listan, det behövdes liksom inte. 

Näe, imorgon är det skola igen så nu ska tänderna borstas. Godnatt!

Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa Inte hänt än.

Jag var och solade idag (som varje måndag, onsdag, fredag) och sköterskan som tog hand om mig idag frågade om jag hade någon tid till hudläkaren för att "det inte hände någonting med min hud och att den fortfarande var långt ifrån läkt". Och jag blev så jävla förbannad. Det har inte hänt någonting? Ingenting?
 
Februari.
 
April.
 
Idag.
 
När du säger att det inte hänt någon förändring suddar du bort alla framsteg, allt det positiva som faktiskt skett. Men du suddar också bort allt mitt slit, hur jag kämpat. Du suddar ut att jag har behövt sova med bomullsvantar fasttejpade med silvertejp för att inte riva mig blodig. Att jag spenderat större delen av februari och mars på sängen för att jag inte har orkat möta ännu en dag. Att jag knappt fått upp ögonen på mornarna för att de varit så svullna. Att jag känt mig så jävla ful och äcklig men bitit ihop, bitit ihop, bitit ihop för att "det inte är nåt man klagar över". Att jag har sorterat bort fler och fler livsmedel för att undersöka om mat och eksem har någon koppling. Att jag förstört magen med antibiotikakurer. Att alla mina pengar har gått till salvor som ändå inte funkat. Att jag helt seriöst, och läskigt nog, har funderat över hur mycket man orkar med egentligen.
 
Så kom inte och sudda ut min smärta och min kämparglöd. Kom inte och säg att det inte sker några framsteg. För det gör det fan visst!