Jag ger mig själv en lugn morgon idag. Vaknade med mensvärk och spykänslor så jag känner att idag ska jag bara ta hand om mig. Tycka om mig själv. Just nu ser jag på Idol och det är fina saker. Särskilt det här! Jäklar vilken stjärna!



Och det här var ju inte heller så dåligt pinkat direkt!

Alltså shit, vad jag kämpar på. Jag blir stolt över mig själv. Ingen vila, ingen ro fram till den 23 oktober. För det är dådådådå som det gäller! Och jag går runt med en panikkänsla som går över i förväntan som går över i ledsamhet som går över i "nu ska jag visa dom". Jag är knäpp jag vet. Men jag har aldrig gjort högskoleprovet förut. Och det är så mycket som står på spel. Så jag fortsätter mina dagar med jobba plugga jobba plugga jobba plugga. Och ler ändå.

Triss i måsar i Hyde park.

John hörde mig komma sjungandes ner för trappen. Someone seems happy today, sa han. Låten jag sjöng var Säkerts Allt som är ditt. Och textraden var Dom jävlarna ska skjutas. Hehe, det är bra att dom inte fattar svenska i detta land. Så kan dom få gå runt och tro att jag är glad.
Som jag iofs är idag. Tjo!


Utan någon egentlig anledning. Bara för att luften ute går lätt att andas, att jag tydligen har en viss fallenhet för ekvationer och att Mariah snart kommer hit och kramas. Jag gillar idag!

Åh, vad det är underbart att vara kvinna! Särskilt när man vaknar mitt i natten av att magen åker berg-och-dalbana och man får ta fram en spyhink i säkerhetsfall. Och det tar ca två timmar innan man mår såpass bra så man kan somna om igen. Eller när man precis efter frukost får sådan grotesk magkramp så det enda man kan sitta och göra är att hulka. Ja, då är det fint att vara kvinna. Eller hur? Skitmens.

Så jag skulle inte kalla det en bra dag. Men nu har iallafall värken gått ner till vanligt magont så det klarar man ju. Men nåt pluggande blev det inte av. Och nu går min hjärna på tomgång. Det blir så efter mycket ångest. Det blir väldigt blankt i huvudet.

Så jag ska läsa lite bok tills det är dags att väcka Lou. Hon är hemma och är sjuk idag. Jätteförkyld. När Corriene försökte övertala henne att gå till jobbträningen sa Lou att det minsann var ett health and safety issue och att hon absolut inte kunde gå. Det tyckte jag var kul sagt!


Nu är det höst i London, och jag gillart!

Jag är rätt dålig på att blogga nu för tiden. Men jag har lagt all den där pressen åt sidan. Vill ni läsa någon annan blogg istället så får ni väl göra det. Men ni får gärna stanna här också! Idag har jag pluggdag! Har pluggat högskoleprov rätt intensivt idag och just nu är huvudet fullt av sockerdricka. Så jag kände att det kanske får räcka för idag?

Min helg har sett ut såhär:

I fredags gick jag en jättelång powerwalk efter jobbet. För jag var så arg, så arg, så arg. Jag är trött på att bli utnyttjad, trött på att bli sviken. När jag befann mig i Hyde park, alldeles svettig, fick jag sms från Ida: Vill du fortfarande gå på bio? Klart som tusan jag ville det. Ilskan byttes mot glädje och vi möttes upp i Shepherds bush för filmen Eat, Pray, Love. Väldigt vacker film med en otroligt vacker Julia Roberts som huvudroll.


Igår mötte jag upp världens sötaste Emily. Vi skulle till norra London och titta på judar! Hah! Dock så råkade vi gå åt fel håll så vi hann inte se så många. Bara han med hatten. Och så några supersöta pojkar med långa polisonger och små platta hattar. Det är så häftigt på något vis.

Vi promenerade i Hackney.

Och plötsligt var vi i Islington, framför mitt gamla hus.. Jag som tyckte det var enormt förra året, tyckte nu att det krympt. Det såg helt öde ut, jag tror dom håller på att rusta det. När vi stod där och kikade från andra sidan vägen så vilka ser vi? Om inte familjen? Min gamla aupairfamilj, från hell. Vi smög oss därifrån och satte oss i parken och kikade lite till. Det sköna var att det inte kändes någonting. Jag har nog äntligen förlåtit mig för det misstaget. Och jag har slutat lägga energi på att hata mamman. Det kändes helt enkelt okej. Och det var skönt!



Sen tog vi tunnelbanan till Camden Market där vi kikade runt i alla stånd och bestämde att där ska vi köpa alla julklappar i år! Vi avslutade med kinamat.



Och sen gick vi en jättefin promenad hem.

Och det var den helgen!

Det här tycker jag visar på en riktig stjärna.


Först skype med finaste pappa, sen Idol på det. Nu mår jag bra igen.

Såhär känner jag mig just nu. Lite för stirrig för mitt eget bästa. Jag saknar, och det gör ont.

Jean-Marc var på besök idag, från Paris. Åh, vad det kändes bra att se honom igen. Bara få vräka ur mig alla bekymmersamma tankar och få respons på det. Fina, fina Jean-Marc.

Förövrigt:
-har det spöregnat idag.
-har jag köpt krukor och planterat om tre av växterna här på övervåningen. Faktiskt skitkul!
-tog en i vanliga fall halvtimmes bussresa femtifem minuter idag. Hata Londontrafik.
-har jag varit inne på http://blogg.aftonbladet.se/27449 och gråtit flera gånger idag och igår. Bloggen drivs av världens finaste människa, Annika Marklund. (och nej, jag har aldrig träffat henne) När världen rasade ihop för mig för snart två veckor sen så skrev jag i hennes blogg och frågade vad tusan jag skulle göra, hur jag skulle överleva. För hon är så klok. Och den fina, älskade människan skrev ett mejl till mig! Igår kikade jag in på bloggen som vanligt, och möts av att hennes bästa vän, Fanny, dött i cancer, 25 år gammal. När någon mår så dåligt som Annika nu gör, så finns det inget att göra. Förutom att dela med sig av sina tårar.

Jag fick mail från Jean-Marc igår. (han är ju tillbaks i France nu) Han skrev att han träffat några kompisar och visat bilder från London. Och när han visade en bild på mig så hade den ena kompisen sagt att jag var det vackraste han sett. Jean-Marc säger alltid det, att alla hans franska vänner, både tjejer och killar, tycker att jag är så vacker. Man kanske borde emigrera till Frankrike, där dom verkar uppskatta min beauty. Ja, för tusan. Jag flyttar till Frankrike och blir bisexuell. Fatta, jag kommer ropa SCORE hela tiden ju! Yeah!

Var ute på en liten promenad nu på eftermiddagen. Jättevarmt och soligt så jag hade bara en kort "flygig" kjol och t-shirt på mig. När jag går nerför en backe börjar det blåsa och jag visar trosorna för högen av vägarbetare som jobbar bakom mig. Jag låtsas som ingenting, håller ner kjolen så mycket det går och tänker fanfanfan. Värt att säga är också att jag hade häng på trosorna, så dom fick inte bara se underpantisar utan nog även ett litet brevinkast. Tjoho! Nu blir det byxor tills vidare!


Sketans kjol!

Jag kan gå runt och känna mig hur sjuk som helst. Sucka och klaga över att jag har feber och stackars mig. Sen tar jag tempen och det visar sig att jag har helt normal temperatur. Och plötsligt som ett mirakel så mår jag bättre. Kan man vara mer psykisk än jag? Och Lou kom hem igår och sa att det går magsjuka på dagiset där hon jobbtränar. Snacka om att jag har orolig mage just nu. Ibland skulle jag behöva ha en paus från mig själv.

Jag har gått med bara ben hela dagen. Först trodde jag ju som sagt att det var febersvettningar. Sen var det bara svettningar. Yeah!

FÖRÖVRIGT HAR JAG BOENDE I GÖTEBORG TILL VÅREN! JAG ÄR SÅ GLAD SÅ JAG VILL SJUNGA! Nu ska jag bara komma in på skolan också.

Det stämmer bra det. Idag har det gått tio dagar. Och det har både blivit lättare och svårare. Man skulle vilja ha någon mirakelkur som liksom bara helade.


Alltså finns det något tråkigare att vara sjuk? Och det räcker inte med att jag är himsket förkyld utan jag har även någon sorts klaustrofobi-attack med ångest och andnöd. Jag känner mig liksom instängd i min kropp mellan alla hostningar och nysningar. I know, I'm a wierdo.


Feberstirrig, ångestyr. Och jag tog av mig glasögonen innan kortet. Jag är för fåfäng för mitt eget bästa.

Det var ett skrämmande val igår. Sverige känns pinsamt. Seriöst, hur kan man rösta på ett främlingsfientligt parti? Hur rädd och osäker kan man vara? Jag läste på en blogg om en tjej som skulle rösta på SD för att hon ville att hennes barn skulle få ha luciafirande i skolan och äta griskött i matsalen. Man kan ju fråga sig var hon har hört att dom andra partierna skulle ha något emot det. Skrämmande, idiotiskt och fruktansvärt. Usch, skärp dig Sverige!

Jag är sjuk idag. Gick och la mig efter Lou gått till jobbet och sov till tolv. Men jag är fortfarande jätterisig. Blö!

Jag skulle nog inte kalla det en bra dag idag. För det började med halsont och massa sjukdomskänslor så jag fick ställa in min dejt med Fin-Emily. Efter världens längsta segfrukost bestämde jag mig för att gå och handla mat till fisksoppemiddag. Vet ni hur svårt det är att hitta palsternacka? Särskilt när man inte vet vad det heter på engelska utan får förklara det som en white carrot. Jag var till tre mataffärer innan jag hittade lådan med parsnip. Finally! Fisksoppan smakade jord och när jag skulle se om fisken var klar brände jag mig så mycket så jag fick en blåsa på läppen. Som nu har gått sönder. Ser ut som ett fint och redigt munsår.
Och jag har fortfarande galet ont i halsen. Stackars mig!

Men jag har fintröjan på mig idag. Och jag har köpt tre nya böcker på second hand. (kan man säga "nya böcker" när man köpt dom begagnat?)


Och fortsätt med pepplåtstipsen! Thanx!

Jag har slutat lyssna på musik. Har inte lyssnat sen förra fredagens förmiddag. Det är för mycket minnen på min ipod. Det är en stor grej för mig att jag slutat lyssna, särskilt på kvällarna när jag ska sova. Istället ligger jag och lyssnar på väckarklockans tickande. Tills den gör mig galen. Det blir många nätter på hallgolvet. För klockan alltså, inte för mig. Herregud, vad tror ni egentligen?

Jag har ca 40-50 läsare per dag. Och det känns väldigt tveksamt att jag skulle veta vilka ni alla är. Så jag tänkte att ni skulle berätta det. Plus att jag vill ha tips om ny musik. Musik är för bra för att ge upp. Så ge mig varsin låt. Er bästa PEPP-LÅT som man blir solskensglad av! Så ska jag göra en spotifylista av det och lyssna på varje gång jag behöver lite peppande. Tack!
Såhär kan en prestation se ut:
Hej, jag heter Alina. Jag bor i London för tillfället men mitt paradis är Strömstad på västkusten där jag växt upp. Min pepplåt är Scissor sisters med I don't feel like dancin'. Förövrigt är din blogg typ världens bästa. Hur kan du skriva så bra?

Öh, just det!

Jag har träffat Mariah en sväng idag. Vi var till Wimbledon common och Wimbledon park. Vi hittade en sjö och Mariah var galet SÖT.




Nu har jag laddat upp med film och thé. Glöm inte pepplåtarna. Puss!

Jag fick elva små fina kommentarer på förra inlägget. Som gjorde att jag inte kände mig fullt lika ensam. Man tänker att det jobbiga med att bli singel är att man blir dumpad, man mister den man älskar, man blir ensam. En sak som gör det ännu jobbigare är om man befinner sig i ett annat land än sina nära och kära. Vem får man då alla kramar av? Vems axel kan man gråta mot? Vem lagar lunch till en när man inte ens orkar ur sängen? Vem håller ens hand när man inte kan andas av all ångest och ledsamhet? Svaret är hemskt nog: ingen. Det jag däremot har gjort är:
Kramats med Svante och Grey Bear tills jag somnat.
Ringt mamma och gråtit.
Pratat med pappa på Skype 100 gånger dagligen.
Sett på Vänner under dagtid och Idol under nattetid.
Läst, läst, läst.

Och nej, det är inte över än. Långt ifrån. Men idag har jag inte gråtit. Och jag log mot solen och köpte en glass. Och det mina vänner är en framgång, en beginning.

FÖRRA HELGEN.
Emily ville muntra upp mig på lördagen.

På söndagen tog jag tåget till Chalkwell. Supervackert ställe och även om jag inte mådde så mycket bättre av att få bada i havet så mådde jag iallafall inte sämre. Och det är ju bra!



Och den här helgen får jag äntligen träffa Mariah!

Grejen är att jag känner mig som 15 år igen. Med hjärtesorg. Jag trodde man slapp dom där överstora känslorna när man kom ur puberteten och liksom lugnade ner sig. Just nu ligger jag i min säng. 23 år. Och mitt hjärta är i tusen bitar. Några bitar är kvar på Solvik, några i Umeå, några på Mellansel, i Örebro, en hel del i Strömstad och även här i London. Det gör förjäkla ont.

Jag försöker vara en positiv människa. Vissa stunder får jag verkligen anstränga mig för i grund och botten är jag rätt negativ. Jag vill att denna blogg ska vara positiv. Och just nu går inte det. Det enda jag vill göra är att krypa ner under täcket och gråta tills jag somnar, och förhoppningsvis får jag då sova i hundra år. Det jag vill säga är att jag behöver en paus. Jag kan inte pausa från livet tyvärr, men jag kan pausa från bloggen. Så jag kan fokusera på att andas, äta och jobba utan bryta ihop. Men I'll be back, om några dar, en vecka, några veckor. Jag vet inte. Sköt om er så länge!

Jag är så ledsen så det känns som jag ska kräkas. Ensam, ensam, ensam. På bara några minuter tappade jag bort vem jag är. Mina kanter blev alldeles suddiga. Jag vill bara åka hem, och kramas med mamma. Tills allt gör mindre ont inom mig och jag kan andas igen. Dumma dig!


En låt man kan lyssna på i ensamheten. Ane Brun förstår.

Saker är jobbiga. Ännu en gång. Jag låtsas att min hjärna är stum. Jag har gjort den stum. Jag hör inte tankarna som virvlar runt där inne. Helt enkelt för att jag vägrar.

Vad ska jag säga? Det är helg, just nu kan jag inte riktigt glädjas. Men funderar på bio ikväll. Going the distance, en romantisk komedi.

Jag har det bara bra här i London. Jag lovar. Men just nu, just ikväll, så saknar jag.

Karl och Tua.

Mamma och jag.

Pappa.

Linda och jag.

Erik.

Trisha.

Moberg.

Jag och Emma.

Johanna, jag och Therese.

Karin, Emma och jag. <3

Fina stunder, underbara människor. Jag älskar er! Det kan jag inte säga för ofta.

Jag leker sommar idag. För det har faktiskt varit fint väder denna torsdag, och jag och Lou var i parken i två timmar. Inte helt fel!

Jag kunde inte somna inatt för jag låg och tänkte sönder hjärnan. Sånt kan ju vara trevligt ibland. Eller inte.

Min kväll ser ut såhär:
PLUGGA HÖGSKOLEPROV
JOBBA

Nyss hemkommen och rätt så trött, så att säga. Och svettig. På något sätt så svettas jag alltid som en gris nu för tiden. Klimakteriet? Med den frågan säger vi tack och godnatt. Puss!

Den här bilden gör inte dagens väder rättvist. Det är ännu gråare. Förhoppningsvis lättar det upp snart för jag tänkte jag skulle till Ung i London ikväll, på Svenska kyrkan, och dit vill jag gå. Men helst inte i spöregn.

Familjen är tillbaka. Och det är väldigt trevligt faktiskt! Dom är så mysiga. Corriene tjatar om att hon vill veta vilken min favoritparfym är. (hon hade tänkt köpa en i taxfree till mig men så visste hon ju inte vad jag gillade, så då vill hon köpa en nu istället) Eh, jag är inte en riktig tjej. Jag glömmer liksom bort sånt där som parfymer. Har jag inte sagt, än.

Det har till och med varit trevligt att jobba. Men det absolut bästa och trevligaste var igår kväll när jag skulla gå och lägga mig. Åh, vad huset kändes lugnt och fridfullt med massa folk i rummen igen. Lovely!

Nu ska jag kasta mig över högskoleprovsmatten. Jag kan, jag vill, jag ska!

Såhär har jag suttit större delen av dagen. Det går förjäkla dåligt, jag fattar ingenting och känner mig som världens sämsta person. Jag brukar skämta med mina mer smarta vänner/syskon att jag är så korkad. Men jag har alltid tänkt att äsch, det är jag ju inte. Men se, det är jag! Tydligen. Och det känns allt annat än trevligt. Misslyckade skitunge. Den jäkla matten står mig upp i halsen. Det var fem år sedan jag räknade matte senast. Och jag var inte ens bra då. Nu är jag ännu sämre. JAG FATTAR JU INTE!

Högskoleprovet står mig upp i halsen. Nu, med alla dom nya reglerna och betygen och skiten, så måste man ha 19,31 i betyg för att komma in på socionom i Göteborg. Så enda chansen är högskoleprovet. Och jag vill mest bara gråta. Jäkla skitgrej. Hur mycket matte kommer man behöva räkna när man väl går utbildningen? Och varför behöver jag lära mig ord som blamage (klavertramp) och ackja (lapsk släde, pulka)?

Näe, jag behöver luft!

Jag är lite bestört. Eller chockad. Eller bara pryd? Det går ett program på tv som heter The sex education show: Am I normal? Dom åker runt till skolor och pratar med unga om sex&kropp. Och i programmet så har dom rätt intressanta reportage, om folk som man tror inte har sex. Till exempel rullstolsbundna, gamla, väldigt överviktiga osv. Idag var det om utvecklingsstörda ungdomar. Programledaren intervjuade en jättefin 21-årig kille med Downs syndrom. När hon frågade om han ville ha flickvän och sex och sånt så svarade han yes please. Allt var fint och jag var väldigt obestört och ochockad. Men sen säger pojkens mamma att när han var yngre så var hon väldigt orolig över hur han skulle kunna ha en relation och hur hans sexdebut skulle gå. Så hon hade tänkt att om han fortfarande var oskuld när han fyllde 18 år så skulle hon gå med honom till en prostituerad som en födelsedagspresent. Men ju närmare hans födelsedag kom desto mer tvekade mamman. Inte för att det var något moraliskt fel eller så, utan att han ju säkert skulle bli kär i den första han hade sex med och det hade blivit väldigt komplicerat om han blev kär i en prostituerad.
Är det mig det är fel på? Eller är det världen? Oh my! Som sagt: CHOCKAD!

Jag borstade tänderna, åt en smörgås, så nu blir det att borsta tänderna igen. För övrigt har jag inte ätit godis på sex veckor nu. Hejarop tillåtna!


Vinterdag i Strömstad.

Jag måste säga att det varit en bra dag idag.
Först åkte jag hit:

Och gjorde min plikt som svensk medborgare. Tjohej! Glöm inte att rösta!

Sen behövde jag verkligen kissa och tänkte att "Svenska kyrkan ligger ju alldeles här". Och när jag väl var där så var det så fin stämning så jag stannade ett tag (dock inte på toaletten). Kanelbulle, saft, Veckorevyn. Pratade med finafina Camilla som jobbar där och hon kramades och var glad att se mig.


Jag gick genom Hyde park och Kensington Gardens när jag skulle hem. Plötsligt från tomma intet dök det upp en kille. Han började gå bredvid mig, undrade hur det var. Jag svarade kort, ville att han skulle lämna mig ifred. Men eftersom han inte verkade kunna läsa signaler så började jag efter ett tag svara på hans hundra frågor. Han tyckte iallafall att jag hade en väldigt tydlig engelska och undrade om man talade engelska i Sverige! Öh, nej, svenska. Själv var han från Nigeria och gav sig inte förrän han fick mitt nummer. Jag tyckte han var värd det eftersom det regnade och han gått i fel riktning för att prata med mig. Och ja, jag har svårt att säga nej. Som vanligt.

Jag dansar till Katy Perry och funderar på att bada badkar. Puss!

Öh, blö. Jag hatar avsked. Och det var Jean-Marc som skulle åka men det var jag som fick presenter. (iofs var ju det inte helt fel..) Den killen är fin alltså! Han gav mig en liten nalle (his name is Grey Bear), godis och världens finaste kort. Jag kommer sakna dig!

För första gången sen jag kom hit så sov jag alldeles själv i huset. Det var skitläskigt kan jag ju erkänna. När jag stod och borstade tänderna fick jag paniiik. Men jag lämnade alla lampor tända på hela övervåningen, kröp ner under täcket med Grey Bear&Svante och såg på Vänner tills ögonlocken var jättetunga. Yeah, jag är smart!

Idag har jag massa saker planerat. Varför skulle jag annars vara uppe klockan nio? Puss!

Tiden går fort när man har roligt heter det ju. Idag var det åtta månader sen jag förflyttade mig till Londonlandet. Tre och en halv more to go. Jag och Mariah var på en rockmusikal imorse, som Hillsong gjort. OCH HJÄLP VAD BRA DET VAR! Helt fantastiskt!

Ikväll ska jag träffa Jean-Marc en sista gång innan han flyttar tillbaka till Frankrike.

Jag gillar mitt hår idag på åttamånadersdagen.

Jag och Mariah tog tuben till östra utkanten av London

Efter en lång promenad, vilse, köpte vi lunch som vi åt på en parkering


Men sen hittade vi till Greenwich park

Vi vilade fötterna, lyssnade på livemusik (det var en bröllopsfest i närheten) och var nöjda&glada med det mesta i tillvaron

Sen befann vi oss plötsligt på båda sidorna om tidslinjen (GMT)


Kvällen har spenderats med middag och filmen 17 again. Fint!

Jag och Mariah drar till en SALSA KLUBB. Det är till och med gratis "lektion" innan. Tjo! Min förfest bestod av bubbelvatten och dans till Hosanna. Åh, gosplare, mitt hjärta klappar så varmt för oss! Kärlek!

Umgås med mina vänner så att säga. Pratade med Mike-the builders kollega. (herregud,vilken dialekt han hade) Han skulle iallafall komma förbi vid fyra-tiden. Blö, den här dagen är ju rätt så meningslös. Men ikväll får jag iallafall träffa fina Mariah!

Öh blö, nu är jag själv igen. Och hur kul är det? Inte så kul om jag får säga det själv. Och sen så finns det inget varmvatten heller. Familjen Reed åkte tidigt i tisdags morse.  Vattnet försvann onsdag morgon. Man kan ju undra varför det måste krångla just när dom inte är hemma. Jag tror att Mike-the builder ska komma förbi idag och kolla värmepannan. Jag pratade med honom igår på telefonen, problemet var att han mumlade något fantastiskt mycket. Och jag lät som en papegoja Pardon? Pardon? Men jag får väl ta tjuren i hornen och ringa upp honom igen. Snart.

Det har iallafall varit helt underbart att ha mamma på besök. Åh!

Kensington Roof Gardens

Åh, vad jag älskar!

Vi har det så bra här! Jag och mamma är så lika, vi vill samma saker. Så jag slipper leka turistguide och det är skönt för jag får sån press av det. Idag har vi promenerat i parken, ätit lunch på Café Rouge (dit ska jag ta dig, Mariah), njutit av Whole foods (världens härligaste varuhall) och promenerat in till stan. Vi gick småvägar mot Carnaby Street.

Utanför ett hotell var det massor av folk som stod och väntade. Alla tittade på hotelldörren. Massa fotografer. Så jag och mamma hängde på och ställde oss också och tittade på dörren. En japan som stod bakom oss frågade försiktigt om vi visste vad vi väntade på. Vi sa nej. Och han började asgarva (sådär gulligt som japaner gör) och sa att han inte heller visste. Det gjorde inte paret bakom oss heller. Plötsligt börjar fotograferna på andra sidan vägen fota för fullt. Dock ser vi ingenting pga en stor vit bil. Som fortfort åker iväg med alla fotografer hängande efter sig. Kvar står vi: jag, mamma, japanen, paret och resten av folket. Jag tar mod till mig och går och frågar den enda fotografen som var kvar, vem vi hade "sett". Katy Perry får jag till svar. Mamma frågar mig lite försiktigt vem det är. Jag nynnar på I kissed a girl. Ingen respons. Jag nynnar på Hot N Cold. Ingen respons. Tusan säger mamma. Det hade ju varit roligare att nästan-se en kändis som jag vet vem det är. Nu kan jag ju inte ens skryta.

Vi hann även med Beyond Retro och fika hemma. Finfin dag!