Det var en underbar helg i Örebro! Så himla himla roligt!

Det var ju så fint väder ute. Dags för promenad tänkte jag. Men pappa skulle bara kika travet först och nu är det ju grått. Tråååk. Jag vill ha sol och blå himmel. Men det blir promenad ändå, måste ha frisk luft.

Jag har skrivit ett brev till vårat fadderbarn Rock som bor i Benin i Afrika. Oj, vad jag är bra på engelska..

Mer har inte hunnit hända idag. Jag har lockigt hår och ringar under ögonen. Tack och hej.

Fast inte till USA-landet alltså. Utan till Englandet. WOHO! Jag har fått jobb. Tralalala.
Jag börjar i början av januari som assistent/aupair till en 20-årig tjej med lätt utvecklingsstörning. Jag ska göra lite mat till henne, se till att hon hinner till skolbussen, hjälpa henne med läxor och umgås med henne. Jag sov hos den familjen sista natten i London förra gången, för jag är kompis med deras nuvarande aupair Sara. Dom var hur trevliga som helst. Och nu ska jag jobba där. Och vet ni vad det bästa är?
Dom bor i Notting hill! Gillar't!


Nooootting hill, Nooootting hill, NOTTING HILL. Jag kommer känna mig exakt
som Hugh och Julia, eeeller? hihi

Jag har gått runt med beslutsångest hela dagen. Men efter ett prat med mamma känns det lite klarare. Fast jag har ändå en klump i magen. Jag borde bara bestämma mig för att gilla beslutet, för jag har ju egentligen bestämt mig. Det finns inget annat val. Jag tror det är för mörkt ute. Det är det som gör mig liten&rädd. Skärp dig Alina, du vill egentligen! Jag vet det!

Jag har gjort kladdkaka. Jag kände mig så huslig så. Pappa står och lagar Vin Chaud nu, gott med middag. Kladdkaka till efterrätt, och så till filmkvällen. Jag gissar på en bra kväll, bara England ringer snart så jag kan sluta vara så nervös. hehe.

Jag har sovit tolv timmar inatt. Åh, vad det var välbehövligt. Somnade vid elva och vaknade vid elva. Ute är det gråare än gråast men jag ska nog ta en promenad ändå. Har inte varit ute sen kalkonrundan i typ onsdags. Jag behöver nog luft. För övrigt är jag nervös inför telefonsamtalet ikväll. Jag har glömt bort hur man pratar engelska.

Ikväll ska jag och Micke hyra film och äta något gott. Det blir mysigt!

Jag är så sjukt seg idag. Sitter och äter pappas After Eight och funderar på livet. Jag är nu tillbaks i Örebro. Mellansel var mycket bra. Men en sak som är skön är att jag nu känner att jag är klar med det kapitlet. Det är folket som är grejen. Inte skolan eller byn. Och folket får man helt enkelt försöka träffa ändå, på andra sätt och andra ställen. Men det är skönt att känna att man inte längre är avundsjuk på dom som är kvar på Mellis. Jag skulle faktiskt inte vilja gå där mer. Skönt!

Nattåg inatt. Det gick bra. I vår kupé var det jag, Micke och en skum man/kille som var hårdrockare, drack öl och skröt om att han var arbetslös. Han var ändå helt okej, sjukt pratglad, tills samtalet styrdes över till London. Och han berättade att han älskade London för dom hade världens bästa extacy där.. Då kände både jag och Micke att det var dags att avsluta samtalet och sova. Dock kunde jag knappt sova någonting. Jag har svårt att slappna av tillräckligt för att somna när man är bland okänt folk. Och så vaknade jag hela tiden i min slummer av massa tågljud. Men jag klagar inte för jag mådde inte illa och hade ingen ångest. Ett stort steg för Alina.


För övrigt har jag nog fått jobb. Aupair i Notting hill till våren! Dom skulle ringa imorgon och bekräfta. Yes, yes, yes!!

När jag fick min första mens så började mina tankar krångla till det för mig. Jag gick i femman, var elva år och plötsligt var jag livrädd för att dö. Jag började se faror i allt. Jag måste hinna till nästa lyktstolpe innan någon bil hinner köra förbi mig. Jag måste bara sjunga låtar med fina texter när jag typ speglar mig. Om jag inte hinner ut ur rummet innan låten på radion är slut så dör jag.


För ca en månad sen när jag var hemma hos mamma och Tua i Strömstad på besök så påpekade mamma att jag nu för tiden alltid lämnar alla skåpluckor och sånt öppna medan jag förut alltid skulle lägga allt iordning. Allt skulle vara stängt och fixat och iordninggjort. Jag minns när jag som liten behövde ställa iordning alla stolarna vid köksbordet. För om det var någon av dom som inte stod fint så kunde den person som "ägde" den stolen (man hade ju bestämda platser vid matbordet) helt enkelt dö. Och detta trodde jag på helt seriöst.

Mitt elvaåriga jag mådde inte så bra. Mamma och pappa tog saken i egna händer och "tvingade" med mig till BUP. Min hämnd var att jag inte sa ett ord när jag var där. Man går inte till psykologer om man inte typ är psykiskt sjuk. Jag fick börja gå hos en psykolog som jag inte alls kom överens med. Hon behandlade mig som ett barn och ville att jag skulle leka med inomhussandlådan som stod i det "barnrum" som vi var i. Inte så populärt och jag vägrade helt enkelt gå tillbaka. Saker var lättare när man var liten för det var helt enkelt mamma som fick styra upp allt. Hon fixade in mig hos en annan psykolog. Peter. Jag kommer ihåg hur jag satt i väntrummet på BUP och gömde mig bakom tidningar. En kille i min systers klass hade en mamma som jobbade på BUP och min mardröm var att han någon dag skulle dyka upp där i väntrummet. I mitt huvud hörde jag redan ryktena som då skulle börja cirkulera. Alina är knäpp. Alina är galen. Alina går hos en sån där psykolog.

Jag gick sju år hos Peter. Hela min ungdomstid har jag delat med honom. I starten var det trögt. Jag ville inte släppa fram alla konstiga, omaka känslor och tankar. Jag förstod ju inte direkt att det fanns ett ord för det. Tvångstankar. Men saker föll mer och mer på plats. Jag fick börja äta medicin som skulle hjälpa och så sakteliga började det ordna upp sig. Det sista året hos Peter handlade mer om kärlekar och kompisproblem. Tvångstankarna flöt långsamt bort ur systemet. Jag kunde mer och mer ta in mammas och pappas ord när dom sa att Alina, du har inte så mycket makt över världen. Du kan inte "bestämma" att folk ska dö genom att du blev omkörd av en riktigt snabb bil idag. Det låter så självklart för dom som inte har tänkt så. Det låter rätt så självklart för mig också nu för tiden. Men när man är mitt inne i en spiral så ser man inte några klara, skarpa kanter utan det mesta är rätt blurrigt och krångligt.

Sista gången jag gick till Peter var strax innan studenten, för ca tre och ett halvt år sedan. Jag frågade honom om han kommer ihåg alla sina gamla "patienter". För jag skulle ju aldrig glömma honom. Han blev ju en vän, en sådan som man delade allt med. Peter svarade att han inte kom ihåg alla sådana som bara varit hos honom akut, kanske en eller två gånger. Men mig, mig skulle han aldrig glömma.

För några veckor sedan så hade jag fått en kommentar på min blogg. Där stod Kul att läsa din blogg. Skrivet av Peter, min Peter. Så det är nog sant. Han glömmer nog aldrig mig. Och jag glömmer aldrig honom. Han som hjälpte mig att reda ut mitt liv, göra mig till en starkare person. Och jag kallar honom en kär gammal vän, fastän jag vet att han fick betalt. Ibland är det ju bara så. Och när jag blir stor ska jag bli socionom/kurator och göra världen till en bättre plats. Så det så.

Jag är helt igenom jättelycklig helt enkelt. Jag trivs så himla bra i detta sällskap. Låt det aldrig ta slut!

Hej. Nu sticker jag snart till Nynäshamn och Therese. Det ska bli himla roligt! Jag får se hur mycket bloggandet det hinns med denna helg. Ha en toppenfin helg iallafall, kära ni! Puss&kram

Yeah, min frågeställning fick ett svar. Fast det var ett fint svar, av bästaste Karin. Om hon tycker att det är en bra grej att vaccinera sig så tycker jag nog också det. För hon är superförståndig och klok. Jag får helt enkelt göra det om några veckor, i Strömstad. Men mamsen får allt följa med och hålla handen. Sprutor är läskiga saker. :)

Jag är supermegatrött. Fast på ett sånt där skönt och slappt vis. Jag och Micke har varit och fikat. Han fick en kupong "gå två betala för en" på ett café som hette något med prinsessa. (han är nyinflyttad, då får man massa såna där trevliga erbjudande). Cafeét var iallafall himla trevligt. Biträdet sa att det var tio procent på bröllopstårtor. Vi slog inte till. Även om det hade varit gott med en egen stor tårta. (det blir ju typ en helt egen för mig eftersom Micke ju har diabetes, jippie! hihi) När jag kom hem duschade jag i några år. Så nu är jag som sagt varm och trött.

Och förövrigt har jag gått tillbaka till ungdomens ljuva år med tre bautasnygga finnar i min fejja. Är inte livet ljuvligt? PUSS på er :)

Idag är det Alina&Micke-lekardag. Fast Micke tog svininfluensavaccinet igår så han är lite hängig. Men man kan ju leka lugnt. Det där med vaccin alltså. Hur tusan ska man göra? Ska du vaccinera dig? Varför/varför inte?

Det snöar ute!


Och så har jag lagat supergod mat.



Och så är jag skitglad idag, utan egentlig anledning. Jag har bara haft en himla bra dag. Har suttit i köket i långkalsonger och löst korsord. Och så känner jag mig hoppfull inför framtiden. Det känns trevligt.
PUSS

Hej. Eller vågar jag skriva god morgon? Jag har fortfarande nattlinne på mig och frukostsmak i munnen. Kan jag skylla på att jag är sjuk? Jag har faktiskt inte sovit tills nu. Jag är bara lite seg på att ta tag i mina morgonbestyr. Fast jag sov till halv ett. Men det behövdes. Sömn är skitbra när man vill bli frisk. Jag mådde rätt dåligt när jag vaknade men nu känns världen rättvänd igen. Jag har inte behövt ta någon nässpray idag och om jag är tyst så behöver jag inte hosta heller. Då håller man väl på att bli frisk va? Jag blir alltid stressad när jag är sjuk länge. Iallafall när man har något roligt inplanerat. Jag vill verkligen, verkligen, verkligen INTE missa helgens äventyr. Jag bara längtar så sjukt mycket efter att få åka till Nynäs och mysa med Therese och Johanna och Christopher (och förhoppningsvis en liten Trisha också). Jag har inte träffat T, J och C på jäääättelänge. T och C sa jag hejdå till i tårar på Mellansel i slutet av maj. Och J hade jag förmånen att träffa i några timmar i juni i Götet. Men det är många månader sen nu. Tur att datorn finns. Annars hade jag inte haft någon koll på någon. (jag med min telefonfobi) Det ska bli underbart att träffa dessa godingar igen iallafall. Jag längtar! Och på söndag ska vi ha en mysmiddag med delar av Mellansel, innan Kirk-konserten.

Therese

Chris och Fängan

Henke (om han hinner bli frisk)

Johanna

Kristina och Kerstin


Puss från mig!

Jag har massa köttfärssås&spagetti i magen och har varit ute på långpromenad med Majk the man. Jag hostar som tusan men annars är det rätt bra faktiskt. Om ca en timma kommer släkten på kalas. Pappa fyller år. (jag vågar inte skriva hur mycket, för då skriver jag väl bara fel. Jag har sådana tendenser) Pappa har köpt Budapesttårta. Det är gott det! Just nu lyssnar vi på min födelsedagspresent till honom. En live-cdskiva med Leonard Cohen. Den är rätt najs. Jag är bra på det där med presenter. :)
Vad händer hos er då?

Jag börjar känna mig bättre nu. Det känns super! Solen skiner utanför fönstret. Och ikväll ska vi ha kalas för pappa som fyller år. Jag tippar på en bra dag!


Jag sitter fortfarande i nattlinne med oborstade tänder och frukostdisken på köksbordet. Kanske dags att tag i min dag? Ha det fint! PUSS

Det blir väl så när man har legat framför tv'n en hel dag. Tankarna bara kryllar i huvudet. Jag vill tillbaka till London. Det finns kanske en möjlighet. Men jag vet inte. Det är osäkert. Jag vill, men vill dom? Det är frågan. Jag vill inte skriva för mycket om det heller för det blir så skumt om det inte blir något. Och varför skulle det bli något? (varför skulle det inte bli något?) Förstår ni varför jag inte kan somna? Det snurrar för fort i huvudet. Och så saknar jag Hanna.

När jag får barn (alltså om typ hundra år. Det stressar mig lite att jag alltid tänkt att jag ska få barn när jag är 30 år. Det är ju bara åtta år kvar. Det låter så kort och lite. Fast om man tänker att för åtta år sedan så gick jag i sjuan så känns åtta år rätt så långt. Okej, detta blev en väldigt lång parentes.) Iallafall när jag får barn så kommer dom se ut som ett utdött släkte. Jag blir alltid så förvånad när man ser barn nu för tiden. Dom har snyggstövlar (inte gummisar alltså utan såna där svarta finstövlar med klack) och trendiga glasögon. Dom får Ipodar och värstingcyklar i födelsedagspresent. Och dom har varit i Thailand tjugo gånger och Mallorca femtio gånger, innan dom fyllt sju.

Mina barn kommer ha hemstickade raggsockar (jag ska bara lära mig först, iofs har jag ju åtta år på mig så det är ingen panik.). Dom kommer ha såna där gympadojsor med snören som krullar sig (man behöver inte knyta alltså). Dom får inga värstingpresenter när dom fyller år. Utan mer sånt där sött, men odyrt. Det blir semestrar i närheten där vi bor. Och så kommer vi inte äta på McDonalds mer än någon gång per år.

Jag kom just på att mina barn kommer bli mobbade i skolan och dom kommer hata deras omoderna mamma.
That's life! Mohaha.

(fast tänk den tonårsrevolten! jag kanske måste omprioritera..)